När skörden är avklarad och vinrankorna fällt sina blad går vingården in i vila. Under vintermånaderna hoppas odlarna på regn som ska mätta jorden inför nästa säsong. Allra bäst är det om det snöar, för snön smälter sakta och vattnet sipprar ner i llicorellan istället för att rinna bort i vattendragen.
Under den här perioden förbereder vinodlaren vingården för den kommande växtsäsongen. Man passar på att beskära vinrankorna och klippa bort de fjolårsskott som inte är önskvärda. Det är nu som odlaren bestämmer hur vinrankorna ska växa under kommande säsong. Ofta låter man vinrankorna växa fritt, ungefär som en vinbärsbuske (en vaso). Det är en traditionell form som dels tillåter solen att komma åt druvorna från alla väderstreck, och dels skyddar druvorna mot alltför brännande sol i det varma klimatet. Ibland låter man skotten istället slingra sig kring en stödvajer i rader som löper längs de branta sluttningarna. Skörden sker senare helt manuellt, vilket är ett krav för att få märka vinet som DOQ Priorat.
Reglerna inom DOQ Priorat tillåter max 12 knoppar per vinranka, men odlarna brukar ofta begränsa sig ännu mer, ibland till så litet som 2 knoppar per vinranka. Det gör man för att få än mer koncentrerade druvor - hela vinrankans rotsystem ska bidra till att producera ganska få druvor. Det är också vanligt att de borttagna skotten sedan eldas upp ute på vingården.
Så småningom, innan växtsäsongen tar fart igen, brukar vingårdarna plöjas. Och eftersom jordmånen består av llicorella på branta sluttningar är detta ett mödosamt manuellt arbete. Ofta använder man mulåsnor som drar plogen mellan raderna av vinrankor. Det är för trångt och för brant för maskiner. Genom att plöja jorden så skär man av de ytligt liggande rottrådarna och tvingar på så sätt vinrankornas rötter att söka sig längre ner i llicorellan. Resultatet blir tåligare vinrankor som lättare hittar vatten långt ner i jorden även under torra perioder.
(Bilder från Giol Porrera och Tània Ramírez Duran)